Jag klarar inte av att träffa min exman – men skulle vilja för barnens skull Hur viktigt är det att vi lär oss umgås och tala med varandra? Och hur mycket ska våra barn få veta om det som hänt och om varför jag inte längre kan leva med deras pappa? frågar ”Kämpande mamma”. Dagens relationsexpert Christina Halldorf svarar. 2025-08-14
Min mans släkt stannar för länge på semestern – det blir för intensivt Hon behöver flera dagars återhämtning efter att makens familj rest igen, och nu vill hon säga ifrån, men vågar inte • Dagens relationsexpert Christina Halldorf svarar: Risken är att ett frö av bitterhet kan slå rot. 2025-07-07
Jag vill gifta mig och skaffa barn – men min kille är livrädd Hon vill gifta sig och skaffa barn, men han fortsätter helst att bara vara ihop • Relationsrådgivaren Christina Halldorf ger råd på anonyma relationsfrågan. 2025-02-18
Vår dotter tänker lämna sin man och vi får inte tycka till “Vi har försökt säga att hon ska lämna den andre mannen och i stället kämpa för sitt äktenskap”, skriver två föräldrar till relationsexperten Christina Halldorf. 2024-09-04
”Profetian” till min man förstör nu våra liv Ord som sades vara från Gud till hennes make har lett till många år av oro • Hans fru vet inte hur hon ska agera längre • Parterapeut Christina Halldorf svarar: Er berättelse är en allvarlig påminnelse till oss som möter människor i själavård. 2023-12-06
”Min man vägrar hemtjänst men jag klarar inte att sköta honom själv” Relationsterapeuten Christina Halldorf ger sitt råd: Ni har båda allt att vinna på att du återtar din frihet. 2023-10-11
Jag och min man pratar bara om ytligheter Hon sörjer att deras samtal mest handlar om vardagliga saker som ska lösas, inte längtan eller tro. Parterapeuten Christina Halldorf ger råd. 2023-07-26
Är det fel av mig att satsa på honom när han inte delar min tro? Hon har träffat en man men tvekar eftersom han inte har samma tro - relationsterapeuten Christina Halldorf svarar. 2023-01-04
”Vad säger jag till min sexåring som är livrädd för döden?” Hennes dotter är rädd för att dö och bli ensam i himlen eller att mamma och pappa ska dö för henne och hon bli ensam kvar. Inga lugnande ord räcker och nu Relationsexpert Christina Halldorf ger råd. 2022-06-29
”Måste jag hjälpa min vän med pengar?” Christina Halldorf: Ett av vänskapens tecken är just att man inte har någon fordran på varandra, i något avseende. Det är nog där din egen tveksamhet kommer in. 2022-05-22
Ska vi säga att vi är överens fast vi inte är det? Hej Christina! Ska man berätta för barnen att den ena föräldern, den som även är den som nu vill skiljas har varit otrogen? För en tid sedan berättade min fru att hon träffat en annan och att hon haft ett förhållande med denne man under en tid. Strax efter det lämnade hon in skilsmässo-papper. Hon tycker att vi ska säga till barnen att det är vi båda som valt att gå skilda vägar. För mig känns det som ytterligare ett dråpslag, att jag ska behöva skydda henne genom att dölja hennes svek inför barnen. Våra barn är i övre skolåldern. Tacksam för svar. 2019-07-23
”Min man har börjat att ta mig för given” Min man kommer hem från jobbet, är tyst och går och lägger sig, och det senaste året har han slutat att röra vid mig. Vad ska jag göra? Terapeuten Christina Halldorf svarar. 2017-09-19
”Svärföräldrarna lägger sig i, vad ska jag göra?” Hej Christina! Jag är lite trött på mina svärföräldrar. De vill gärna ”hjälpa till lite” genom att erbjuda olika tjänster. Nu senast beställde de för andra året i rad en fönsterputsning till oss som de betalade. Som småbarnsföräldrar så är det förstås en hjälp att slippa putsa fönstren, men jag tycker att man skulle kunna fråga först vad det är vi vill ha hjälp med. Just nu är det andra saker vi hellre hade önskat få hantverkarhjälp med. Min fru har inte någon bra relation till sin mamma och vågar inte säga till och hon förbjuder mig att ta upp det. Det känns som om hon tycker att det är viktigare att det är bra mellan henne och hennes mamma än mellan oss två. Är det mig det är fel på som inte kan uppskatta att få hjälp på det här sättet eller vad ska vi göra? "Sur på svärmor" 2017-08-22
Fråga Christina Halldorf: Min man dricker mer och mer – är det ett problem? Hej Christina. Jag vänder mig till dig, eftersom jag inte riktigt vet vem jag ska prata med. Jag och min man lever utåt sett ett bra liv med mycket vänner. Vi är båda medlemmar i en kyrka, även om det är mest jag som är aktiv. Det som bekymrar mig är min mans drickande. Vi växte båda upp i helnyktra hem, men valde som vuxna att dricka vin till maten eftersom vi tycker det är trevligt och gott. Men under de senaste åren har min man druckit alltmer och blir märkbart berusad, trots att ingen annan på våra bjudningar blir sådan. Lördagarna och söndagarna, när han mår dåligt dagen efter, blir allt fler. Jag har svårt att veta vad som är normalt. Det är ju inte så att han super på en vardag, men jag hamnar ständigt i situationer där jag tvingas täcka upp för honom. Hur ska jag göra? J.S 2017-02-28
”Min fru säger att vi blivit som vänner” Hej Christina.Jag är en man på 39 år som är gift med min ungdoms kärlek. Jag är faktiskt fortfarande kär i henne, medan hon för ett tag sedan berättade att hon tycker att vi blivit mer som vänner. Hon är inte särskilt kär längre. Sedan berättade hon att hon ibland kände lite för en kollega på jobbet. Enligt henne var det här inget akut problem, utan förmodligen en situation som uppstår förr eller senare när man ska försöka leva tillsammans ett helt liv. Hon sa att hon kan kontrollera sina känslor för kollegan, att hon absolut kommer att vara mig trogen, men för mig har det här skapat en otrygghet. Nu frågar jag henne ofta hur hon känner för mig och för kollegan. Då säger hon att jag stressar henne. Hon vill inte behöva känna efter hela tiden. Jag mår inte bra i det här, vad ska jag göra?M. S. 2016-12-13
”Hjälp, de yngre i kyrkan kör över mig” Hej Christina! Jag är en kvinna i 70-årsåldern som är aktiv i en liten församling i Västerbotten. Jag och min man har varit medlemmar i kyrkan sen vi flyttade hit på 70-talet. Vi har gjort allt ifrån att leda hobbygrupper till att städa och ordna missionsloppis. Den senaste tiden har vi till vår stora glädje sett många nya, unga familjer komma in i församlingen. Det är roligt att se hur de startar barnkör och café och vi gör allt för att stötta dem. Samtidigt tycker vi ibland att de skulle kunna visa lite större intresse för de bitar som vi fortfarande sliter med i kyrkan. Ibland krockar till exempel vår missionsloppis med caféverksamheten och det slutar ofta med att jag känner mig överkörd. Det känns som om kyrkan är deras nu, att vi bara är något gammalt som blivit kvar från förr i tiden. Jag vill inte verka som en sur tant, men hur ska man som 70-åring få de unga att intressera sig, så att vi på riktigt kan skapa församlingen tillsammans? 2016-10-18
”Min blyghet har blivit som ett fängelse” Hej Christina! Jag är en tjej på 26 år som kämpar med min blyghet. Jag har varit blyg ända sedan jag var liten. När jag var yngre kändes det som det var mer okej att vara blyg. Men som vuxen är detta ett handikapp. Jag drar mig för enkla saker som att gå och handla på närbutiken eftersom jag är rädd att behöva springa in i någon jag måste prata med.Jag klarar mitt jobb som ekonom på ett företag ganska bra, men det är sällan jag bjuds med på några tillställningar efter jobbet, eftersom jag inte pratar så mycket med mina kollegor.Jag har ett par vänner som jag har känt sedan jag var liten och lyckats behålla, men jag har överlag svårt att få nya vänner. Jag blir så stressad och nervös varje gång jag borde prata och bjuda på mig själv. Ibland känns det som om jag sitter i ett fängelse, som hindrar mig från att göra allt det jag vill. Hur kommer jag vidare? Emelie 2016-09-20
”Jag jämför mig hela tiden med alla andra” Hej Christina, jag är en 39-årig kvinna som brottas mycket med känslan av att vara misslyckad. Överallt omkring mig ser jag lyckade personer med spännande karriärer. Det känns som om alla avancerar, medan jag tuffar på med samma jobb som jag haft i tio år. Egentligen har jag allt. Till yrket är jag sjuksköterska och jag vet att jag är uppskattad av patienter och kollegor. Jag har en familj, två friska barn och en man som jag faktiskt fortfarande älskar. Ändå blir jag så stressad av att läsa om allt intressant som mina vänner gör. Det känns som om jag är ospännande och inte duger. Jag har nästan slutat att titta på Facebook. Hur hittar jag fram till känslan av att jag är okej som jag är, eller kan det vara så att jag behöver utvecklas? M.C. 2016-05-02
Fråga Christina Halldorf: Okej att min man hjälper en kvinna? Sedan en tid tillbaka stöttar vi en god vän som blivit lämnad av sin man. Det har visat sig att hon levt i en dysfunktionell relation där fysisk och psykisk misshandel pågått under lång tid. Min man har fått förtroendet att vara den som står kvinnan närmast. Hon känner honom lite mer sedan tidigare och det var för honom hon till slut berättade om hela situationen. Hon är ganska ensam, men vi är några stycken som försöker hjälpas åt att stötta, då både hon och parets barn mår mycket dåligt. Jag och min man har varit tillsammans i mer än 20 år och har barn i tonåren. Vi vet att det är vi två och är rätt trygga i vår relation. Ändå är det svårt för oss ibland sedan den andra kvinnan kom så djupt in i vårt liv. Vi försöker prata öppet och ärligt men det här är mycket svårt. Hon är bräcklig och behöver stöd. Men blir det bra att hon fokuserar så mycket bara på min man? Vad finns det för risker med deras vänskap? Är det dumt av honom att vara i den nära vänskapen med tanke på hur skör den andra kvinnan är? Är mina känslor av svartsjuka något att ta på allvar eller det är bara utslag av egoism hos mig? Min man lyssnar till min oro och är noga med att berätta allt för mig som de pratar om. Det är inte i första hand vad de pratar om som gör mig besvärad utan att hon hela tiden vänder sig till honom och behöver prata med honom, ibland flera gånger per dag. Jag är kanske just nu mer rädd för vad hon känner för min man och hur beroende hon är av honom. Finns det några generella råd i detta? ”Orolig” 2016-03-07
Fråga Christina Halldorf: Vad gör vi när våra barn klarar sig själva? Hej! Jag är en 50-årig kvinna som är gift med en man jag verkligen älskar. Vi har två barn i de sena tonåren som klarar sig allt mer på egen hand. Under våren ska ett av våra barn till och med flytta utomlands för studier. Kanske borde vi tycka att vår nya frihet är härlig, men det gör vi inte. Vi, eller åtminstone jag, upplever mest ett slags vakuum. En smygande känsla av att vara vilse i att ha lite för mycket tid för oss själva.Alltför ofta hamnar vi i soffan och ägnar oss åt ett håglöst, gemensamt tv-tittande, och ingen av oss vågar riktigt säga hur det är. Att vi nästan har glömt hur man gör och vad man gör när det bara är vi. Att det känns tomt och fattigt med bara oss. Får man ens känna så? Jag älskar ju ändå min man.Hur hittar vi fram till ett liv där vi känner att vår tid tillsammans är rolig och meningsfull? ”Undrande” 2016-02-02
Fråga Christina Halldorf ”Hjälp, jag hackar ständigt på min man” Jag och min man har varit gifta i drygt 30 år nu. Vi är båda över 60 och vi har både barn och barnbarn. Han är en bra person. Men i säkert mer än 20 år har jag irriterat mig på honom. Jag hackar ständigt på honom för att jag tycker att han är långsam och aldrig får saker gjorda (som jag tycker). Jag tycker också att han nördar in på sina intressen och det är sådana saker som inte intresserar mig. Han har många kompisar, eftersom han är hjälpsam och vänlig. Men jag känner mig ensam och arg. Jag tänker ofta att han skulle ha det bättre utan mig, för jag är verkligen nästan aldrig trevlig mot honom längre. Borde vi skilja oss? ”Undrande” 2015-12-01
Fråga Christina Halldorf ”Jag vill inte veta av barnens mamma” Hej Christina, jag är pappa till två fantastiska barn som bor hos mig varannan vecka. Det har gått två år sen jag skilde mig från deras mamma, och barnen, som är i skolåldern, har vant sig och landat okej i vår nya familjesituation. Det svåra för mig är relationen till deras mamma. Hon lämnade mig för att hon träffat en annan man som var med i samma församling som oss. De lever inte tillsammans nu, men det svek hon utsatte mig för har satt djupa spår i mig. Jag tål nästan inte att se henne och irriterar mig på allt hon säger och gör. Egentligen vet jag att hon är en fantastisk mamma för sina barn, men jag vill inte ha med henne att göra. Hur ska jag göra? ”Fotbollspappan” 2015-10-27
Fråga Christina Halldorf "Jag slits mellan barnen och min man" Jag har två härliga döttrar på tio och fjorton år. Jag och deras pappa skilde oss när barnen var små och för ett par år sen gifte jag om mig med en man, som även han har två barn från ett tidigare äktenskap. För att barnen skulle få träffas och för att jag och min man ska få lite tid för oss själva bestämde vi oss för att ha alla barn hos oss samma vecka. Men nu börjar jag känna att mina döttrar skulle behöva mig i lugn och ro. Därför har jag föreslagit att vi ska ha dem hos oss ena veckan och min mans barn andra veckan, men min man håller inte med. Han blir sur och tycker att jag prioriterar bort oss. Jag slits mellan min mans åsikter och mina barns behov. Det gör mig så trött. Hur ska vi lösa det här?ML 2015-05-19
Fråga Christina Halldorf: ”Hur vågar jag säga att jag har ADHD” Jag är en kille på 25 år som har haft svårt att träffa den rätta, men nu känns det som det äntligen har hänt. Jag är så förälskad och extra glad för att jag mött en tjej som delar min tro. Problemet är att jag inte vågar tala om för henne att jag lever med en bokstavsdiagnos, ADHD, som jag fick i mellanstadiet. Jag fick då även medicin, men den slutade jag senare med. Men jag har ju kvar min ganska rastlösa och ibland impulsiva personlighet. Jag vet ju att hon tycker om mig, men tänk om hon blir rädd om hon får veta. Risken finns ju att jag för detta vidare till mina barn, om jag skulle få några. Hur ska jag berätta det? "Undrande" 2015-04-21
”Jag fick aldrig det jag längtade efter” Jag är en kvinna i fyrtioårsåldern, som under hela mitt liv brottats med depression och känslor av otillräcklighet och att inte vara älskad. Jag tror att detta grundlades i min barndom. Mina föräldrar gav mig inte alls den hjälp, vägledning och kärlek som jag längtade efter. Pappa var oftast inte hemma och mamma hade rätt stora egna problem.Nu i vuxen ålder har jag försökt prata med dem om hur det var när jag växte upp, men inte mött någon förståelse. Tvärtom har de en helt annan bild av hur allting var, vilket gör att jag känner mig som om det egentligen är mig det är fel på.Är det vanligt att man känner att man aldrig får den förståelse man i grunden vill ha? Mina föräldrar tycker säkert om mig, men de vägrar se sin del i att jag mått dåligt. Ska jag ge upp mina försök, och acceptera att jag inte kommer att få den empati jag behöver? ”B.I.” 2015-02-24
Fråga Christina Halldorf: ”Hur stöttar jag efter självmordsförsöket?” Jag är en kvinna i 50-årsåldern som undrar hur jag bäst ska stötta en väninna. I december försökte hennes 18-årige son ta sitt liv, men misslyckades. Han är nu hemma igen, men jag föreställer mig att detta måste vara fruktansvärt tungt för hela familjen. Att veta att ens eget barn inte vill leva.Kvinnan är inte någon nära vän, men vi möts då och då i vårt gemensamma engagemang i kyrkan. Nu har de inte varit synliga där sedan händelsen före jul, och jag har inte heller hört av mig. Jag vill inte vara en sådan som inte bryr sig, men vet faktiskt inte vad jag ska säga och jag är rädd att allt ska bli fel. Hur närmar man sig en familj i den här situationen?Vilsen men välvillig 2015-01-27
Ensam om att vilja gå till kyrkan i jul Jag är en kvinna i femtioårsåldern som alltid haft en varm tro. Min man är precis som jag uppvuxen i frikyrkan, men under åren när barnen varit små har han tappat intresset för kyrkan och säger att han inte ens är säker på att han tror. Våra två pojkar har idrottat mycket, så min man har hellre ägnat helgerna åt matcher och träningar. Jag har försökt hålla kontakten med församlingen, men de senaste åren har jag alltid fått gå själv. Nu är det jul och jag kan inte ens föreslå att vi ska gå på midnattsmässa eller läsa julevangeliet eftersom detta med Gud blivit ett irriterat ämne mellan mig och resten av familjen. Julen känns tom när den bara handlar om mat och julklappar och jag är trött på att det alltid är jag som ska ge vika. Hur ska jag göra? Undrande mamma 2014-12-16
När vänner på nätet skapar svartsjuka Jag är en 49-årig man som har dåliga minnen och erfarenheter av tidigare förhållanden. Lever nu som gift sedan en tid tillbaka med en underbar kvinna. Hon har den senaste tiden blivit väldigt intresserad av olika typer av spel på internet. Dessa spel inkluderar ibland intensiv kommunikation med spelkompisar. En av dessa är en man som hon spelat med under ett par månaders tid och hon säger själv att det är väldigt roligt med honom för de är på samma nivå och han är trevlig. Jag har påtalat att jag blir lite orolig över detta och att hon dras till detta spel och denna man så mycket som hon gör, men det har bara lett till att vi har grälat och kommit fram till att vi tycker olika i denna fråga. Min fru säger att jag borde förstå att det som händer i spelet inte är på riktigt utan på låtsas. Hon säger att jag måste lära mig att lita på henne och att detta bara handlar om min svartsjuka och mitt kontrollbehov. Är det jag eller hon som tänker fel? ”49-åring” 2014-10-21
”Har blivit kär i en annan – vad ska jag göra?” Jag är gift, och hade verkligen tänkt hålla ihop med min man livet ut. Men när jag började plugga efter föräldraledighet träffade jag en annan man. Jag insåg inte först hur mycket jag kände förrän det var för sent. Nu har jag blivit kär. Jag vill inte berätta för min man. Vad ska jag göra? 2014-09-23
”Min fru vill inte dela sin kris med mig” Hej Christina! Jag är en man i 50-årsåldern som undrar hur jag bäst ska agera mot min fru. Vi har varit gifta i 25 år. Livet går upp och ned och de senaste två åren har vi haft en del problem med ett av våra vuxna barn som inte mår så bra. Ungefär samtidigt som det började fick min fru problem på jobbet och ovanpå allt blev hennes mamma sjuk i cancer. Till slut blev det för mycket för min fru och en dag bröt hon ihop och fick åka hem från jobbet. I flera dagar låg hon bara i sängen och när vi till slut fick henne till en doktor fick hon diagnosen utmattningsdepression. Först tyckte jag enbart synd om min fru, men nu, två år senare känner jag mig mest frustrerad. Hon vill inte dela sin kris med mig och signalerar att jag ändå inte skulle förstå henne. Det känns orättvist att jag inte ens får chansen. Hur ska jag göra? Undrande man 2014-09-02
”Nu blir jag bara mormor och mamma” Hej Christina! Jag är en kvinna på 54 år och mamma till tre vuxna barn. De äldsta två är lyckligt gifta och har barn, men min yngsta dotter har haft det lite struligare. När hon var 21 blev hon gravid med en kille som vi aldrig riktigt kände att vi litade på. De fick en fantastisk liten dotter som nu är ett par år gammal, och allt verkade ändå gå bra. Men när min dotters sambo lämnade henne orkade hon inte stå på egna ben och hon tog med sig flickan och flyttade hem. Eftersom min dotter studerar och inte har så mycket pengar och dessutom ska ta hand om barnet själv känner jag på ett sätt att de självklart ska få bo hos oss. Jag älskar ju både henne och mitt barnbarn.Samtidigt hade jag sett fram emot att jag och min man skulle få rå oss själva lite, och som det är nu blir jag liksom bara mormor och min vuxna dotters mamma. Jag och min man har inget eget vuxenliv, utan anpassar oss helt efter dem. Är jag hemsk som tänker och känner så här? ”Mamma och Mormor” 2014-07-30
”Kan jag få släktingarna att förlåta?” Jag är så trött på konflikterna i vår släkt. Allt började för många år sedan då en av mina manliga släktingar startade ett företag på orten där vi bor. I början gick affärerna bra och flera av mina släktingar började jobba i företaget. Sedan vände vindarna och det blev svårt att få företaget att gå runt samtidigt som släktingarna hade olika åsikter om ansvarsfördelning, ägande och annat. Exakt vad som hände vet jag inte, men i dag är företaget nedlagt och två av mina manliga släktingar vägrar prata med varandra. Eftersom vi också är med i samma församling är allting väldigt infekterat och vi kan aldrig umgås alla samtidigt. Det känns otroligt tråkigt om detta ska fortsätta för alltid. Hur kan jag som yngre släkting och tredje part påverka dessa mina äldre släktingar att gräva ned stridsyxan och förlåta varandra? ”Yngre släkting” 2014-05-20
